när jag tänker på saker som hänt mig, hur folk har behandlat mig så är de lättare att förstå varför jag mår som jag gör. jag är inte lycklig, jag är inte glad. jag kan inte sluta tänka på vissa saker, saker som sårat mig och verkligen krossat mig i tusen bitar. jag vet inte hur jag ska få ut allting, och vissa gånger känner jag bara för att hålla flabben för att slippa all sympati som kommer från andra. om att man är stark och att man klarar de, "det löser sig"... men hur vet ni, hur kan ni säga att de löser sig och allting blir bra. tror inte ni förstår hur det är egentligen. 

människor som har pratat om andra till mig (negativa saker) som sen vänder MIG ryggen och pratar med dom som de prata illa om istället.  folk som påstår känna mig och vet hur jag funkar, vafan vet ni egentligen? speciellt en sak som fått mig att sjunka djupare än havet själv kommer jag nog aldrig kunna klättra upp från helt igen. den har satt sina ärr och sårbarheten finns kvar. hur kan man bara vilja förstöra för en annan människa, hitta på en massa saker som aldrig har kommit på tal. sparka på någon som redan ligger.. 

 

de finns personer som jag kastat ut från mig liv, och dom har aldrig någon återvändo.